Stryptagets spridning

Det var inte länge sedan jag skrev här senast. Det har åtminstone hunnit bli natt. Trodde jag var på väg att somna vid elva men efter att ha läst i fyra timmar hamnade jag här igen. Äsch! Det här har vi inte tid med. Sitta och kallblogga på det här viset...

Dags att ta tag i skrivandet. Vi behöver ett soundtrack.. Jag kommer att skriva den här texten till skivan Kind of blue med Miles Davis, men ni kan också välja att lyssna på Hoochie coochie man med Muddy Waters. Dock stämmer tempot i låtarna inte överens helt och hållet så ni som väljer bluesen kan bli tvugna att vänta in oss som sitter i jazzekan. Nu lämnar vi bryggan.

I förra inlägget gick vi ganska hastigt igenom uppkomsten av de tre stegen Strypa, flå, strimla. Jag tänkte nu ta vid där den berättelsen slutade och således har vi följande på schemat: Svanjaktshistoria från 800 e.kr. Vi har vikingar, vi har stryptag, vi har en pågående revolution inom svanjakten.

När vikingarna började använda sig av stryptaget i svanjakten fann man snabbt att man kunde förändra hela sin jaktstrategi. Istället för att som tidigare gå ut i stora jaktlag där hela byars manfolk gick i samlad trupp kunde man nu jaga på ett betydligt diskretare vis. Den äldre metoden gick ut på att man längs en flod skrämde svanarna uppströms, tröttade ut dem och till slut hade en stor flock samlad och omringad. Immuna mot svanungarnas kärleksfulla blickar greppade männen sina vapen på kommando av byns hövding och avlossade de dödande pilarna. Nackdelarna med metoden var många. Det stora antalet jägare som krävdes gjorde jakten till ett himla otyg. Att jaga enskilda fåglar med pil eller spjut var en lösning man bara kunde ta till i specialfall då man riskerade av skrämma bort andra svanar i området. Med strypmetoden kunde man däremot komma nära och diskret ta död på ett djur i taget uppe på land. Att man nu inte behövde ha några vapen till hands gjorde också jakten mindre riskabel och man vågade skicka ut barn ensamma till att jaga.

De vikingar som begav sig till sjöss kunde ofta träffa på svanar och då styra sitt skepp intill flocken. Med stryptaget plockade man på ett smidigt sätt upp en efter en ur vattnet. Vikingarna spred också sina jaktmetoder till andra folkslag genom sina plundringståg och därigenom kom strypgreppet att anammas över stora delar av världen.

För de folkslag som haft svanköttet som sin huvudsakliga föda har stryptaget spelat en stor roll. Först på 1600-talet kom man istället att använda sig av nät vid jakt av större kvantiteter.


Inläggets nyckelord är namn på karaktärer ur Disneys film Pocahontas. MYCKET NÖJE.

Kommentarer
Postat av: Anonym

brilljant, fullkomligt brilljant.

kind of blue för mej ;)

2006-10-08 @ 20:21:12

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback