Danska gener

SÅ, vad gör egentligen en bra svanjägare? En enorm fråga att försöka besvara, och istället för att jag dukar upp med cola, arraksbollar och muskot för att skriva en avhandling i ämnet kommer vi få följa med Tord ut i naturen när han jagar svan. Tord är en 44-årig svanjägare med lång erfarenhet och god rutin i sin jakt. Han är numera bosatt i västmanland men kommer ursprungligen från Danmark där han fortfarande är verksam inom underground-kulturen. Jag träffade honom på svanjaktsmässan i Köpenhamn förra året där han tillsammans med Ruben Lorensen, en legend inom svanjakten, lärde barn att knyta snaror. Vi kom in i en diskussion om rep och bestämde oss för att sluta upp tillsammans i en jakt dagen efter för att utbyta erfarenheter. Kanske skulle vi också få chansen att prova varandras snaror.


Tord visar sig mycket tidigt vara en man som lever för svanjakt. När vi möts några mil utanför Köpenhamn berättar han att han inte kunnat sova en blund på hela natten.

"Det händer varje gång jag ska ut på jakt. Kroppen vet vad som är i görningen och den är mycket ivrig."

Sömnbristen till trots verkar han mycket pigg och alert. Han pratar i ett om svanar han stött på under sina många resor. Hur han djupt alkoholiserad vandrat genom östra Ryssland där han strypt sångsvan
i hundratal. "Jag tror vi tog dem allihop" mumlar han medan han snörar på sig kängorna, "snaran kallnade aldrig den sommaren." Han tycks bli smått känslosam när han nämner den graciösa trumpetarsvanen han jagat tillsammans med Lorensen i Kanada. Han hejdar sig plötsligt för att fråga om jag har snaran med mig. Givetvis har jag min snara. Hängandes i bältet där den sitta bör under en jaktexpedition.

"Aha, en sådan. Ja Ja. Prova min!" han räcker mig sin snara. "Visst är det skillnad?" Han tar snaran ur mina händer och känner själv på den som för att påminna sig om hur en bra snara ska kännas. "Ah, sicken spänst va?"

Jag kände aldrig någon skillnad mellan våra snaror men nickade lite instämmande varje gång Tord nämnde snaror under resten av utflykten.

Vi beger oss ut i ödemarken. Tord har fått nys om en plats där sångsvan synts till de senaste dagarna och jag följer ivrigt i hans fotspår. Vi kommer snart fram till en sjö belägen mitt i skogen. Nu gäller det att vara på sin vakt. Vi spanar utmed sjön och fortsätter vandringen längs stranden. Vi behöver inte gå långt innan vi får syn på en samling vita fjädrar i gräset. Tord inspekterar fyndet och meddelar att vi bör ha ett sångsvanspar inom nära räckhåll. Det börjar pirra i magen när vi sätter av igen. Vi snabbar upp tempot i våra steg samtidigt som vi måste hålla oss diskreta. Det kan vara ett himla otyg att behålla lugnet i en sådan här situation, man blir lätt lite väl ivrig när man vet att man har en svan inom räckhåll. Men den ivern kan kosta en jägare hela fångsten och därför måste man ta jakten mycket seriöst och med gott tålamod träna in de rätta teknikerna som låter hjärnan slappna av på rätt sätt.

Med god teknik kan man komma långt, men en god svanjägare kan aldrig förlita sig helt till inlärda tekniker. De riktigt värdefulla instinkterna är medfödda. Hos Tord syns det tydligt i varje steg han tar framför mig på stigen; den här mannen föddes med ett hjärta som bultar för svanjakt. Hans erfarenhet gör ett mycket gott intryck på mig och när han hastigt sätter sig på huk invid ett buskage är jag inte sen att reagera. Tord har sett något. Jag kikar försiktigt fram igenom det täta lövverket och får syn på två mycket ståtliga svanar bara ett hundratal meter bort. Min blick söker sig till de långa halsarna och jag måste torka bort en droppe saliv från hakan. Tord gör tecken och vi smyger oss försiktigt vidare dolda av de täta buskarna. Vi måste snart lägga oss ned på mage och åla oss fram. Jag upptäcker efter bara någon minut ålandes att Tord dragit ifrån, och det rejält. Han har kravlat efter svanar i över trettio år och här har jag inte en chans att hänga med i hans tempo. Han väntar in mig bara 7-8 meter ifrån svanarna. Där, skyddad av höga ormbunkar, vänder han sig mot mig och ser mig rakt i ögonen.

"När jag jagar svan står tiden still", säger han. Situationen är lika intim som jag är svettig efter de sista minuternas kravlande i det höga gräset. Han stoppar ned handen i fickan och drar upp en dosa General. En god jakt kräver ett gott snus. Vi skålar med våra snus som om vi jagat tillsammans hela livet. Sedan är det dags. Tords ord upprepas i mitt huvud när han efter ett djupt andetag störtar upp ur ormbunkarna med snaran i handen. Tiden tycks verkligen stå stilla när jag ser den bredaxlada mannen flyga som en vilde upp i luften, men efter nån tiondels sekund är jag på benen. Tord har den ena svanen, jag tror det är hanen, i sina händer. Jag jagar ifatt honan medan min kumpan för sin snara över halsen på sitt byte. Han drar åt ordentligt med vänsterhanden och samtidigt som jag får grepp om min egen fångst hör jag ett högljutt raspigt läte från hannen som med sina sista krafter gör ett ödesdigert försök att ropa på hjälp. Jag tar grepp om min hona. Jag vill känna av varje detalj av dödsögonblicket och lämnar min snara i bältet. Med ett kraftigt tag om halsen kniper jag igen svanens luftvägar och känner hur djuret desperat kippar efter andan. Hela svanen skakar till och jag känner hur halsen slaknar. Ögonen stängs och mitt byte sjunker till marken. Jag ser på Tord som förnöjt står böjd över den nydräpte svanen. Han tittar upp och ler mot mig. Vi delar ett gott skratt och blickar ut över vattnet. En vacker dansk idyll. Jag lyfter upp min svan över axeln när jag får se hur Tord plockar fram en avbitartång ur sin ficka och med denna avlägsnar de platta fötterna från sin svan. Han stoppar den ena i munnen och räcker den andra åt mig. Jag säger tack och med våra svanar över axlarna går vi mot bilen tuggandes på var sitt smakprov av naturens sötaste tilltugg.

Kommentarer
Postat av: leveratören

gratulerar till ännu ett lysande inlägg som berikar kunskaperna inom svanjakt.
dock måste jag, till visst förtret måste erkännas, efterlysa vidare information om ruben lorenssen.
hur man lyckats domesticera denna krympling till en begåvad svanjägare är för mig en gåta.
har tord tagit honom under sina vingars beskydd sen krymplingens första levnadsögonblick? bitit av navelsträngen och skyndsamt gett sig av med sitt byte, krälande bakom buskar och snavande över stenar för att på så sätt skaka av sig flocken som satt honom till livet?
då de båda är landsmän verkar detta det mest troliga scenarot, men vad vet jag, en lekman inom svanjakt?
tacksam för svar.

Postat av: ost

Jag är tårögd!

2006-10-29 @ 09:26:02
URL: http://vig.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback