G. Andersson

- eeeeeeedvin, varför skrivs det inget på bloggen?


Lugn, mina vänner. Det är inte så lätt. Eller vadå för resten, sanningen är ju att det skrivits enorma mängder sista tiden ... bara det att det inte skrivits i form av berättelser på svenska, utan i form av kod. Just precis: jag har ägnat mig åt något av det finaste en människa kan lägga ned tid på; OOP.

Så här blev det:
http://svanjaktsbloggen.se











Dags att kartlägga svenska jaktmarker

I dag ska vi få lite tidsperspektiv. Det är en vecka sedan förra inlägget skrevs på bloggen. Sedan dess har jag skrivit tenta och haft besök av fru Svanjägare, H~, och firandet av bloggens enmånadsjubileum har därför fallit bort. I fredags var det nämligen en månad sedan bloggens första inlägg skrevs. Detta ska firas! För en tid sedan kom ett förslag från herr Marcus Frödin som efterfrågade en kartläggning av svenska jaktmarker. Detta är en stor uppgift och då jag själv omöjligen kan känna till alla de bra ställen i Sverige där svan jagas, vill jag här be er läsare om hjälp. Jag vill att vi gemensamt bygger upp listan över svenska platser att jaga svan. Jag har satt upp några ramar och agnat med en liten julpremie.

Hur står det nu till med er läsares tidsperspektiv? Snabb handuppräckning; vilka har börjat handla julklappar? Jo, julen närmas sig allt. Vilka har funderat över vad ni själva kommer hitta under granen? Skrivit några önskelistor? Ni som bidrar till svanjaktsbloggens kartläggning över svenska jaktmarker kan med gott samvete/suddgummi stryka en av punkterna på era önskelistor.

Så hur fungerar detta? Skriver man bara vadsomhelstomvadsomhelsthursomhelst? Mmm...Nej. För att få en viss geografisk spridning gäller följande: En skribent per landskap! En karta över de svenska landskapen finns att beskåda här. För att paxa ett landskap används kommentarfunktionen här på bloggen; skriv vem du är och vilket landskap du önskar skriva om. Försöker flera personer välja samma landskap så..... nej, för fan, gör inte det. Vad mer... Jo, just det, premien! De som skickar in bidrag kommer lagom till jul erhålla en alldeles egen snara på posten. En julklapp som kan ge mycket glädje under vårens svanjaktssäsong men den kommer också väl till pass redan i vinter då vi ska påbörja vår inomhusträning. Guider över detta kommer publiceras i december månad.


Några riktlinjer:
:: Texten ska utgöra antingen en redogörelse över landskapets jaktmöjligheter, en beskrivning av en specifik jaktplats eller en jägarhistoria från någon av dina egna jaktexpeditioner i landskapet.
:: Texten ska kunna vägleda eller inspirera andra jägare att bege sig till landskapet under jaktsäsongen.
:: Bidrag skickas in under november månad. Hit: edvin@camelcase.org.

Danska gener

SÅ, vad gör egentligen en bra svanjägare? En enorm fråga att försöka besvara, och istället för att jag dukar upp med cola, arraksbollar och muskot för att skriva en avhandling i ämnet kommer vi få följa med Tord ut i naturen när han jagar svan. Tord är en 44-årig svanjägare med lång erfarenhet och god rutin i sin jakt. Han är numera bosatt i västmanland men kommer ursprungligen från Danmark där han fortfarande är verksam inom underground-kulturen. Jag träffade honom på svanjaktsmässan i Köpenhamn förra året där han tillsammans med Ruben Lorensen, en legend inom svanjakten, lärde barn att knyta snaror. Vi kom in i en diskussion om rep och bestämde oss för att sluta upp tillsammans i en jakt dagen efter för att utbyta erfarenheter. Kanske skulle vi också få chansen att prova varandras snaror.


Tord visar sig mycket tidigt vara en man som lever för svanjakt. När vi möts några mil utanför Köpenhamn berättar han att han inte kunnat sova en blund på hela natten.

"Det händer varje gång jag ska ut på jakt. Kroppen vet vad som är i görningen och den är mycket ivrig."

Sömnbristen till trots verkar han mycket pigg och alert. Han pratar i ett om svanar han stött på under sina många resor. Hur han djupt alkoholiserad vandrat genom östra Ryssland där han strypt sångsvan
i hundratal. "Jag tror vi tog dem allihop" mumlar han medan han snörar på sig kängorna, "snaran kallnade aldrig den sommaren." Han tycks bli smått känslosam när han nämner den graciösa trumpetarsvanen han jagat tillsammans med Lorensen i Kanada. Han hejdar sig plötsligt för att fråga om jag har snaran med mig. Givetvis har jag min snara. Hängandes i bältet där den sitta bör under en jaktexpedition.

"Aha, en sådan. Ja Ja. Prova min!" han räcker mig sin snara. "Visst är det skillnad?" Han tar snaran ur mina händer och känner själv på den som för att påminna sig om hur en bra snara ska kännas. "Ah, sicken spänst va?"

Jag kände aldrig någon skillnad mellan våra snaror men nickade lite instämmande varje gång Tord nämnde snaror under resten av utflykten.

Vi beger oss ut i ödemarken. Tord har fått nys om en plats där sångsvan synts till de senaste dagarna och jag följer ivrigt i hans fotspår. Vi kommer snart fram till en sjö belägen mitt i skogen. Nu gäller det att vara på sin vakt. Vi spanar utmed sjön och fortsätter vandringen längs stranden. Vi behöver inte gå långt innan vi får syn på en samling vita fjädrar i gräset. Tord inspekterar fyndet och meddelar att vi bör ha ett sångsvanspar inom nära räckhåll. Det börjar pirra i magen när vi sätter av igen. Vi snabbar upp tempot i våra steg samtidigt som vi måste hålla oss diskreta. Det kan vara ett himla otyg att behålla lugnet i en sådan här situation, man blir lätt lite väl ivrig när man vet att man har en svan inom räckhåll. Men den ivern kan kosta en jägare hela fångsten och därför måste man ta jakten mycket seriöst och med gott tålamod träna in de rätta teknikerna som låter hjärnan slappna av på rätt sätt.

Med god teknik kan man komma långt, men en god svanjägare kan aldrig förlita sig helt till inlärda tekniker. De riktigt värdefulla instinkterna är medfödda. Hos Tord syns det tydligt i varje steg han tar framför mig på stigen; den här mannen föddes med ett hjärta som bultar för svanjakt. Hans erfarenhet gör ett mycket gott intryck på mig och när han hastigt sätter sig på huk invid ett buskage är jag inte sen att reagera. Tord har sett något. Jag kikar försiktigt fram igenom det täta lövverket och får syn på två mycket ståtliga svanar bara ett hundratal meter bort. Min blick söker sig till de långa halsarna och jag måste torka bort en droppe saliv från hakan. Tord gör tecken och vi smyger oss försiktigt vidare dolda av de täta buskarna. Vi måste snart lägga oss ned på mage och åla oss fram. Jag upptäcker efter bara någon minut ålandes att Tord dragit ifrån, och det rejält. Han har kravlat efter svanar i över trettio år och här har jag inte en chans att hänga med i hans tempo. Han väntar in mig bara 7-8 meter ifrån svanarna. Där, skyddad av höga ormbunkar, vänder han sig mot mig och ser mig rakt i ögonen.

"När jag jagar svan står tiden still", säger han. Situationen är lika intim som jag är svettig efter de sista minuternas kravlande i det höga gräset. Han stoppar ned handen i fickan och drar upp en dosa General. En god jakt kräver ett gott snus. Vi skålar med våra snus som om vi jagat tillsammans hela livet. Sedan är det dags. Tords ord upprepas i mitt huvud när han efter ett djupt andetag störtar upp ur ormbunkarna med snaran i handen. Tiden tycks verkligen stå stilla när jag ser den bredaxlada mannen flyga som en vilde upp i luften, men efter nån tiondels sekund är jag på benen. Tord har den ena svanen, jag tror det är hanen, i sina händer. Jag jagar ifatt honan medan min kumpan för sin snara över halsen på sitt byte. Han drar åt ordentligt med vänsterhanden och samtidigt som jag får grepp om min egen fångst hör jag ett högljutt raspigt läte från hannen som med sina sista krafter gör ett ödesdigert försök att ropa på hjälp. Jag tar grepp om min hona. Jag vill känna av varje detalj av dödsögonblicket och lämnar min snara i bältet. Med ett kraftigt tag om halsen kniper jag igen svanens luftvägar och känner hur djuret desperat kippar efter andan. Hela svanen skakar till och jag känner hur halsen slaknar. Ögonen stängs och mitt byte sjunker till marken. Jag ser på Tord som förnöjt står böjd över den nydräpte svanen. Han tittar upp och ler mot mig. Vi delar ett gott skratt och blickar ut över vattnet. En vacker dansk idyll. Jag lyfter upp min svan över axeln när jag får se hur Tord plockar fram en avbitartång ur sin ficka och med denna avlägsnar de platta fötterna från sin svan. Han stoppar den ena i munnen och räcker den andra åt mig. Jag säger tack och med våra svanar över axlarna går vi mot bilen tuggandes på var sitt smakprov av naturens sötaste tilltugg.

S~ | H~

Det har hänt en väldans massa de senaste veckorna... Men inte här, på webben. WEBBEN?! Allt händer ju på webben, varför händer det inget här på svanjaktsbloggen? Jadu....

Jo, det har hänt märkliga saker. Jag tar det från början och det ni läser i de stycken som följer är utdrag rakt ur min dagbok.



01 oktober ~ söndag
Jag vaknade i morses efter en natt av märkliga drömmar, drömmar som sätter sig på hjärnan och inte glöms bort i första taget. Jag har upplevt drömmar på samma tema många gånger tidigare men den här gången var någonting annorlunda. Den sagovärld som målades upp för mig var inte helt och hållet fingerad. När jag drömt om en lyckad jakt har jag alltid vaknat med en besvikelse över att den svan jag fångat inte funnits i verkligheten. Nu har jag ett mer komplext problem att ta itu med, berättelsen som spelades upp i min dröm kretsade kring en antagonist jag vet med säkerhet existerar. Den här svanen finns där ute och väntar på att jag ska komma med mina starka händer och smeka dess hals.


04 oktober ~ onsdag
Det har varit en fantastiskt produktiv dag /.../ och så åt jag fiskpinnar. Vad som irriterar mig något är drömmen i söndags som fortfarande dyker upp i mina tankar då och då. Ja, det går faktiskt aldrig mer än några minuter mellan det att tankarna kommer upp i mitt huvud. Jag har ignorerat dem för det mesta men börjar fundera på om jag behöver ge mig ut i vildmarken för att komma underfund med det hela. Hittar jag inte svanen när jag väl är där ute så har jag åtminstone gjort vad jag kunnat och borde klara av att lägga tankarna åt sidan. Jag ska ta mig en seriös funderare över en kopp kaffe med tillhörande arraksboll.


05 oktober ~ torsdag
En sådan natt alltså! Försöker ta det från början.. Jag bestämde mig i går kväll för att jag skulle ge mig ut i naturen för att ta itu med svandrömmen en gång för alla. Jag klädde mig varmt och gick ut med min bästa snara i handen. Den snaran har lett mig rätt många gånger tidigare och jag hade ju inte direkt något att gå på, förutom min intuition, och ärligt talat, vem tar hjälp av sin intuition när det gäller vägbeskrivningar? Inte jag iaf, då förlitar jag mig hellre till väl beprövade tekniker som att följa sin snara. Så jag tog ett fast grepp om snaran och började gå dit den pekade. Ganska snart började den kännas varm och då gick jag lite snabbare. Men att det skulle vara så rysligt långt till målet hade jag aldrig kunnat tänka mig. När man befinner sig nära kusten finns alltid en viss risk att snaran tagit fasta på en punkt till havs. Eller på andra sidan havet, det där går aldrig att veta så noga, men jag vet att det hade blivit en sömnlös natt om jag vänt hem utan att följa min snara dit den pekade. Bra med kusten är hur som helst hamnarna. Och hamnarbetarna, mmmm.... De hjälpte mig att hitta ett skepp som skulle avgå i den riktning min snara tycktes peka. Besättningen var helt okej, jag fick mackor och soppa... Men det blev en ganska lång natt. Mesta delen av tiden stod jag fastsurrad vid relingen och spanade ut i natten för att se om min snara reagerade på något där ute i vattnet. Det gjorde den inte. Efter många timmar till havs anlände vi slutligen till en hamn med finskt namn, mer vet jag inte. Jag ska försöka ta reda på mer efter att jag vilat här ombord på båten, sedan ska jag se om här finns några svanar.


06 oktober ~ fredag
Finland var inte vad jag tänkt mig. Eller.. Nej nu var jag orättvis mot en hel befolkning, jag var faktiskt aldrig i land i Finland, jag sov lite längre än jag räknat med och när jag småningom vaknade var vi till sjöss än en gång. Men det kändes aldrig helt fel, min snara tycktes nämligen peka i just den riktning vårt skepp färdades och jag lyckades ganska snabbt hitta en man i maskinrummet - fruktansvärt kompetent - som lovade mig sovplats väl framme i det nya landet. Så anlände vi till Tallinn och jag skuttade i land pigg och fräsch för att följa min snara till utkanten av staden. Mitt hjärta bultade som aldrig förr när jag närmade mig en sjö belägen i vacker natur. Jag ville inte ta några risker utan kröp tålmodigt i det höga gräset för att inte skrämma bort vad som kunde bli mitt livs måltid.. Jag kom fram till vattnet och spanade ut över sjön... Där en bit ut skymtade jag vad jag helt säkert tror var den skönaste svan jag någonsin skådat. Det var på långt avstånd men halsen syntes mycket tydligt och måste vara av extra rejäl modell. Svanen försvann snabbt bort mot horisonten och efter ett par timmar blev jag tvungen att ge  upp mina spaningar för att söka upp Tirhjo vars hem jag nu intagit som bas inför expeditionen i morgon.


11 oktober ~ onsdag
De senaste dagarna har jag spenderat vid sjön. Jag har fått syn på svanen vid ett flertal tillfällen men det är då ett himla otyg att jag aldrig lyckas komma riktigt nära. Det är helt klart att jag här har att göra med en riktig baddare till svan, en sådan alla svanjägare drömmer om att få lägga vantarna på.. Tirhjo insisterar på att jag ska använda mig av harpun eller lasso men en sådan här vacker pjäs vill man helst ha i sina bara händer när den tar sina sista andetag. Jag ska i morgon utforska sjön längs den västra sidan för att försöka lokalisera svanens näste.


13 oktober ~ fredag
Jag hittade i går spår i gräset längs den västra sidan av sjön. Det är mycket troligt att det rör sig om svanspår, men trots 14 timmars intensivt sökande fick jag aldrig syn på min rival. I dag vilar jag upp mig i parken där vi firar Tirhjos frus födelsedag. Det dricks mjöd och vi har slaktat ett tiotal änder i brist på annat.


17 oktober ~ tisdag
En sådan lycka! Detta är den bästa känsla som finns -- när man fångat en riktigt rejäl svan efter en lång kamp. Det är en obeskrivlig känsla, tillfredställande på alla sätt. Särskilt nu när jag kämpat så i veckor. Tirhjo, som jag bott hos den här tiden, har också verkat lite otålig så det kändes fruktansvärt skönt att få visa både honom och mig själv att jag klarat av uppdraget; "asså, du kan ju leverera!". Förbannat skön känsla. Nu väntar enligt estnisk tradition en tre dagar lång fest för att fira fångsten. Vi kommer njuta av den här svanen så som en svan bäst bör njutas; kryddad med muskot i goda vänners lag. Det kommer även bli en hel del vin, om jag förstått kulturen rätt.


19 oktober ~ torsdag
Här i Tallinn är festandet inne på den tredje och sista dagen. Svanen är nästan uppäten och det är dags för mig att ge mig av hemåt. Det har varit fruktansvärt kul med de vilda backanaler estländarna anordnat på stadens gator. Jag har träffat massor av underbara människor som jag vet att jag kommer sakna väl hemma i Sverige, men många av dem har lovat att komma och jaga svensk svan med mig så det ska nog bli en ordentlig uppslutning till vårens svanjakt.


Någonting annat

"Farbror är minsann en riktig snuskis!"
Det tycktes vara bra krut i expertisen från stockholm. Nog var polischefen nöjd med de resultat som påvisats hittills men fortfarande en aning obekväm med metoderna beslöt han att lämna förhörsrummet. Utanför hade Claude von Kaktus just dukat fram en tunna muskot när någon ställde frågan "ska dagens blogginlägg verkligen inledas på detta vis?". Det var ingen mindre än Jocke Söderlund, tränare för byns bandylag som obemärkt tagit sig in på stationen. Von Kaktus blängde med sträng blick på Söderlund och plockade fram kättingen. Han tog ett par steg framåt men hejdade sig plötsligt när han fick syn på polischefen. Denne tittade först på von Kaktus som stod redo att avancera i en attack mot Söderlund, sedan på tunnan med muskot. "Tänker du äta allt det där?" frågade han. Kättingen lades tillbaka i skrivbordslådan och von Kaktus höll nu istället en slev i sin hand. Han körde ned den i tunnan för att sedan föra den till munnen. Han tuggade länge och njutningen var så uppenbar att till och med Söderlund började slicka sig försiktigt om läpparna. Polischefen inbjöds att sitta ned runt tunnan och snart hade även han munnen fylld med den ljuva nöten. Han tittade allvarligt på sin kollega och sade med dov ton "du, vi går ut ikväll eller?".

Om jag inte får jaga svan vill jag aldrig mer se dig

LÖRDAG: Jag är idag en mycket trött men samtidigt mycket lycklig man. Nog om det! Vi firar här ett jubileum då det idag är en vecka sedan bloggens första inlägg skrevs. Man har varit mycket positiva ute i europa; jag har fått erbjudande från ett större filmbolag som vill göra vad de kallar en motion picture de lux de svan de primavera baserad på svanjaktsbloggen du just läser, något som förstås känns oerhört smickrande. Huvudrollen kommer spelas av Robert Redford iförd endast en röd sjal som jag för övrigt själv valt ut, och på soundtracket har Steven Seagal återförenats med "Dvärgkestern"......... Nej nu ljuger jag. Attans! Händer ibland, ingen fara. Däremot har jag fått tag på en kille som ska översätta bloggen till rumänska eftersom Rumänien är det ledande landet i världen just nu vad det gäller ... burkravioli, som förstås alltid medförs på en lyckad svanjakt. Nej! Nu ljög jag igen.. En vit lögn, kan man säga så? Nej det blir svårt att komma undan med, det inser jag. Nu måste jag brinna i svanjägarhelvetet med berömda svanjägare som Göran Hoffelschleineln och så småningom Jan Gui....... Nä! Vad tusan?! Nu ljög jag ju igen! Det finns inget sådant helvete. Som svanjägare är man nämligen imun mot att hamna i helvetet. Det är något i det ljuva svanköttet som gör att man blir i princip odödlig och får en kropp som gör sig jävligt bra i badbyxor - Fantastiskt!

Okej, det blir lite oseriöst det här inser jag nu. Ni får helt enkelt nöja er med klassikern:

Det första steget på vägen mot en verkligt förnäm måltid tas när du bestämt för dina händer mot svanens hals. Du tar grepp med båda händerna. Om du tror att det behövs, ta hjälp av en kompis som kan hålla fast djuret åt dig. Du ska nu plocka fram dina primitiva instinkter och krama musten ur din vita vän.


[Ett tillägg] Dvärgkestern har aldrig funnits. Jag hoppas att ni inte fick den uppfattningen, det vore då ett himla otyg. Steven Seagals
skivor är dock att rekomendera för alla seriösa musikälskare..

Vad säger lagen?

Efter att ha surfat runt på internet under tisdagen blev jag till slut tvungen att inse faktum; det är en massa porr där ute. Men inte bara det, vi har också en lag ifrån 1927 som förbjudet svanjakt. Jag började vackla i mitt bloggskrivande och visste inte om jag skulle fly landet eller inte. Men lägger jag ned bloggen nu blir det bara än mer uppenbart att jag faktiskt har jagat svan efter 1927. Så jag letade vidare surfandes och kunde till slut konstatera att illegalisering i det här fallet inte handlar om något annat än ett formellt betalningssystem. I Sverige har vi nämligen allemansrätten som är svår juridiskt att förena med en jaktavgift. Därför har man valt att göra svanjakt olaglig - för att den som jagar svan ska bli tvungen att erlägga en avgift, bot som det kallas juridiskt, för den svan han eller hon lyckas jaga rätt på. Det hela är mycket enkelt och tål att jämföras med andra betalningssystem. På Liseberg betalar man inträdesavgift, och hade det inte funnits något inträde hade förmodligen nöjesparken varit fullpackad med fyllehundar och löskekarlar. Ett himla otyg. Avgiften sovrar de intresserade såväl på Liseberg som i svensk svanjakt och ska se till att endast seriösa besökare jagar flumeride. Den som tror att svanjakt i Sverige är olagligt är helt enkelt inte en nog seriös jägare och har därför sorterats bort av systemet. Själv har jag just sänt Fredrik Reinfeld en check på 34 miljoner kronor för de svanar jag haft ihjäl.


»Jag ser inte mig själv som en jägare utan snarare som en naturens missionär, utsänd att informera och upplysa om vägen till njutning genom riten att tillaga och äta en svan. svaret på alla mänsklighetens frågor finns i en svan - det gäller bara att tillaga på rätt sätt«
- Luke Robin, svanjägare


Just det, jag hade ju en länk också. För er som trots allt känner er skrämda av de svenska jaktlagarna finns goda
möjligheter att ge sig ut på internationellt vatten.

Redskapen vi tar till i vår

Javisst, då var vi tillbaka på bloggen. Jag tycker om adressen svanjakt.blogg.se. Den säger svanjaktsblogg som inget annat. Nej det var inte riktigt sanning det där. Det finns alternativ till domänen som kunde fungera ännu lite bättre och målet är att flytta in på kanske svanjaktsbloggen.se så småningom. Då kommer vi undan reklamen också. Några idéer på hur mitt eget bloggsystem skulle vara uppbyggt har jag i huvudet men jag har inte vågat påbörja arbetet med en FRÄSCH DOT NET SOLUTION ännu. Det kommer ta en väldig tid att skriva all denna underbara kod och jag tycker mig inte riktigt ha tid till det för tillfället. Men det kommer en tid då jag ska ta itu med programmerandet. När månen står i zenit, då de storas nestor "Renen" rider vilt.

Japp, det där stycket tillägnar jag dig, Emil. Du ska få mer programmering senare. Inte så att det tar överhanden i det sammelsurium av svanberättelser som här ska byggas upp, men när kodandet dragit igång ska det bli skönt att få ventilera sig litet om de problem man stångas med där.

[Tillägg fem timmar senare] En design är så gott som klar och koden är under uppbyggnad.


Dagens soundtrack är Alicia Keys konsert för MTV:s räkning från 2005. Inte traditionellt känd som någon svanjaktsskiva så jag ska inte prata vidare om den nu utan ni får själva döma av texten om Alicia Keys duger till att inspirera en svanjaktsskribent.

Nu kör vi igång! I detta det fjärde inlägget som ska göra internet till en ännu lite bättre plats för svanjägare att vistas på, lämnar vi historien bakom oss ett slag. Istället sätter vi fokus på den kommande svanjaktssäsongen och gör en liten genomgång av utrustning vi ska använda oss av i jakten på sjöarnas långhalsade sjönhet.

Frågan om vapen och utrustning är i många kretsar något som ständigt leder till debatt. Sedan vikingatiden har det hänt mycket inom denna ädla sport och idag finns en uppsjö av verktyg på marknaden. Många av dessa är riktigt vettiga redskap som kan underlätta kampen mot den vita besten. Men allt handlar om efter vilken metod man väljer att jaga, och hur långt man är beredd att gå för att slutligen kunna bjuda familjen eller vännerna på en riktig festmåltid. Vid distansjakt finns idag specialutformade harpuner och pilspetsar i titan, men vår metod bygger ju på strypgreppet. Även där finns verktyg att tillgå och jag vill bara visa på några av dem som kan vara bra att känna till om man träffar på dem, även om jag inte förespråkar dem.
Tubknäckaren används av jägare som av olika skäl inte vill utföra själva strypningen med sina bara händer. Det handlar oftast om någon form av strypfobi, ett himla otyg där man är väldigt känslig för att själv känna hur kotor och luftrör kramas sönder i ens händer. Vid jakt av större svanar som den australiensiska trumpetarsvanen kan man ibland bli tvungen att använda en rembrandt då halsen kan mäta upp till 60 cm i omkrets. Verktyget, som kräver vapenlicens, används även av jägare med strypfobi. Om någon i ditt jaktlag plockar fram en rembrandt ska du hålla munnen stängd och helst bära skyddsglasögon eftersom blodkärl och fjädrar kan slungas iväg upp till tio meter.

Jag väljer personligen att avstå redskapen så gott det går. Visst har jag gjort expeditioner till Australien och Nya zeeland där jag använt mig av såväl rembrandt som harpun och bössa. I de fallen har jag inte haft mycket till val men när jag har alternativ att tillgå väljer jag alltid det som för mig passar bäst in i naturen. I många fall kan en yxa eller häcksax ersätta en rembrandt. När man jagar knöl- eller sångsvan är det aldrig nödvändigt att ta till verktyg av ens den kalibern utan först och främst anser jag att man ska använda sina bara händer och har man svårt att få ett bra grepp använder man en snara. Här nedan följer en lista jag skrev för att skicka in till SVT-programmet Folktoppen som på sin hemsida publicerar top-tre-listor.


Oumbärliga verktyg vid svanjakt
:: Dina bara händer
På marknaden finns många praktiska verktyg för svanjakt men när det verkligen gäller är det trots allt dina bara händer du måste förlita dig till. Människan har jagat svan i över tre miljoner år och evolutionen har under den tiden anpassat händerna till detta syfte.

:: Kniven
96 % av världens män bär normalt en kniv i sitt bälte just för att vara redo. Redo är precis vad du behöver vara under svanjaktssäsongen och kniven kommer väl till pass där [när svanen flås] liksom i många andra situationer.

:: Snaran
När du tar dig an en riktig bjässe kan det hända att dina händer inte når om för att koppla stryptaget om djurets hals. Då kan en snara komma väl till pass. Se den som en sorts livlina.




Stryptagets spridning

Det var inte länge sedan jag skrev här senast. Det har åtminstone hunnit bli natt. Trodde jag var på väg att somna vid elva men efter att ha läst i fyra timmar hamnade jag här igen. Äsch! Det här har vi inte tid med. Sitta och kallblogga på det här viset...

Dags att ta tag i skrivandet. Vi behöver ett soundtrack.. Jag kommer att skriva den här texten till skivan Kind of blue med Miles Davis, men ni kan också välja att lyssna på Hoochie coochie man med Muddy Waters. Dock stämmer tempot i låtarna inte överens helt och hållet så ni som väljer bluesen kan bli tvugna att vänta in oss som sitter i jazzekan. Nu lämnar vi bryggan.

I förra inlägget gick vi ganska hastigt igenom uppkomsten av de tre stegen Strypa, flå, strimla. Jag tänkte nu ta vid där den berättelsen slutade och således har vi följande på schemat: Svanjaktshistoria från 800 e.kr. Vi har vikingar, vi har stryptag, vi har en pågående revolution inom svanjakten.

När vikingarna började använda sig av stryptaget i svanjakten fann man snabbt att man kunde förändra hela sin jaktstrategi. Istället för att som tidigare gå ut i stora jaktlag där hela byars manfolk gick i samlad trupp kunde man nu jaga på ett betydligt diskretare vis. Den äldre metoden gick ut på att man längs en flod skrämde svanarna uppströms, tröttade ut dem och till slut hade en stor flock samlad och omringad. Immuna mot svanungarnas kärleksfulla blickar greppade männen sina vapen på kommando av byns hövding och avlossade de dödande pilarna. Nackdelarna med metoden var många. Det stora antalet jägare som krävdes gjorde jakten till ett himla otyg. Att jaga enskilda fåglar med pil eller spjut var en lösning man bara kunde ta till i specialfall då man riskerade av skrämma bort andra svanar i området. Med strypmetoden kunde man däremot komma nära och diskret ta död på ett djur i taget uppe på land. Att man nu inte behövde ha några vapen till hands gjorde också jakten mindre riskabel och man vågade skicka ut barn ensamma till att jaga.

De vikingar som begav sig till sjöss kunde ofta träffa på svanar och då styra sitt skepp intill flocken. Med stryptaget plockade man på ett smidigt sätt upp en efter en ur vattnet. Vikingarna spred också sina jaktmetoder till andra folkslag genom sina plundringståg och därigenom kom strypgreppet att anammas över stora delar av världen.

För de folkslag som haft svanköttet som sin huvudsakliga föda har stryptaget spelat en stor roll. Först på 1600-talet kom man istället att använda sig av nät vid jakt av större kvantiteter.


Inläggets nyckelord är namn på karaktärer ur Disneys film Pocahontas. MYCKET NÖJE.

Korta och långa: tankegångar och halsar

Så var det söndag. Bloggen har funnits till i ett dygn eller så; det är dags för ett andra inlägg. Onekligen. Jag vet inte än vad jag ska skriva på de tomma rader jag har framför mig. Därför stannar vi upp och tittar på en bild av en man med god hand med djur. Under en chattsession med min syster i natt kunde jag dra slutsatsen att de nyckelord blogg.se vill att man specificerar till sina blogginlägg måste vara direkt kopplade till vilken reklam som visas på sidan. Eftersom jag ser reklam som ett himla otyg jag helst lever utan, tänker jag inte skriva några nyckelord som ger blogg.se chansen att anpassa sin reklam efter vad mina texter handlar om. Dagens inlägg kommer därför få nyckelord från webbplatsen starwars.com. MYCKET NÖJE.

Den svanjaktsmetod jag beskriver här i bloggen kallas som bekant Strypa flå strimla. Människan har ätit svan i över tre miljoner år men jaktmetoderna har varierat. Antikens greker var de första att se fördelarna med att flå och strimla kreaturen för att på ett så effektivt sätt som möjligt ta vara på hela svanen. Stryptaget uppfanns av vikingarna omkring 800 e.kr. och kom att revolutionera svanjakten för den lilla människan. Tidigare hade jakten varit en omständig procedur som krävde mycket tid och stora resurser. Man jagade ofta i jaktlag om 2-300 man beväpnade med pilbågar, slangbellor och spjut. Större delen av de svanar man tog död på åts upp under jaktexpeditionen och det var inte sällan männen kom hem tomhänta. I de isländska sagorna berättas om en man vid namn Buddhy Iahlar som av misstag hamnade mitt i en svanflock när han ensam gått ut för att fiska. Svanen var en delikatess långt högre värderad än fisken och i ren desperation över att inte ha sin pilpåge till hands gick Iahlar lös på en ståtlig hanne. Han slog och sparkade med all sin kraft utan resultat. När svanen gick till motattack greppade Iahlar tag om djurets hals för att mota bort dess käftar. Han kunde då känna hur svanen plötsligt tappade kraft. Ögonen slöts och halsen slaknade. Iahlar stod tårögd med svanens livlösa hals i sina händer. Han fylldes med en känsla av välbehag ingen man tidigare känt.

Strypa flå strimla - en svan blir njutbar föda

Så lyder temat för denna blogg. Aha, tänker du.. Mycket riktigt, svarar jag - du har surfat in på en svanjaktsblogg. Den senaste av sitt slag på internet. Här kommer under vintern publiceras såväl historia som noggranna redogörelser för hur du bäst går tillväga när du själv ger dig ut i svanjaktsspåren. I vår drar ännu en jaktsäsong igång och av vad jag hört och läst den senaste tiden pekar allt på att vi svanjägare som sluter upp till premiären blir en större skock än någonsin tidigare. Svanjakten är på väg att bli Sveriges nya folkrörelse; den är som samtalsämne mer utbredd än väder och dess ljus lyser upp tillvaron för fattig som rik. När jag blickar framåt i tiden ser jag en svanjaktsrörelse som är större än fotbollsföreningarnas totala aktivitet. Jag ser föräldrar som tålmodigt hyschar åt sina barn under familjens gemensamma svanjaktsutflykter om lördagarna. Jag ser femåringar som får lära av sina föräldrar hur de kopplar grepp om den döda svanens näbb för att bryta den bakåt i en hastig rörelse och med knivens hjälp befria det saftiga köttet från skinn och fjädrar. Japp, så ser min framtidsvision ut. Bli inte förvånad om jag låter smått religös när jag pratar om framtiden i fortsättningen ... pratar om fortsättningen i framtiden? Ja ja, det är svanjakt vi ska ägna oss åt här. Det kommer bli mycket lite prat om annat. Någon rad här och där om mina icke svanjaktsorienterade aktiviteter, någon rad om musik, någon rad om språkfrågor, någon rad om snus. Ett himla otyg. Tack för idag.


Ett tillägg förresten: ni läsare är definitivt välkomna att ge förslag eller önskemål på vad jag ska skriva om. Eller, alltså, det där skrev jag inte för att verka öppen för idéer utan jag kan verkligen behöva lite inspiration imellanåt. Så ge ett förslag eller ställ en fråga så kanske du får ett julkort.